amnesiia

Aborten är bokad nu. På måndag får jag en tablett som hämmar de graviditetsbevarande hormonerna i kroppen (dödar fostret), och på onsdag skall jag dit igen 07,30 o spendera hela dagen där. De kör upp piller i mig som ska mjuka upp livmodernn och sätta igång sammandragningar, allting går till som en vanlig förlossning bara det att värkarna är framkallade och fostret är dött när det kommer ut. Fy fan asså... Denna gången jag gjorde ultraljud frågade jag om jag fick se, sist vände hon den bort från mig och efteråt retade det mig att jag sumpat enda chansen att få en glimt av den dära klumpen som växt inuti mig. Men som sagt, denna gången tittade jag. Och det var fruktansvärt vackert och hemskt på samma gång.. Det var en fullt utvecklad liten dude där inne. Armar, ben, fötter, huvud, näsa, mun........ Och i mellanåt fick han spel, (jag säger han för det känns i hela kroppen som en Han), han kurade ihopa sig till en liten boll sen PAOW full boxning, vilket mamma kände. De tryckte ju ovanifrån med ultraljudet sen han som tryckte nedanifrån, personalen påstår att det är omljligt för mig att känna, men va fan jag ser att han boxar och jag känner att det rör sig? de får säga va fan de vill, min pojke har starka nypor, troligtvis ärvt efter pappas mmahistoria... :)

det är pga sånt här man inte ska titta på ultraljudet om man inte ska behålla det... man blir så jäkla påverkad. känslig är man ju redan pga graviditeten i sig. Upprepar i mitt huvud hur osunt jag har levt och att det vore väldigt själviskt att behålla det för o bespara mig själv psykiskt lidande. Aborten, elr förlossningen, är ju trots allt inbokad så det är bara till o gå dit o fixa det. Har sagt till om p-stav med, det enda preventivmedlet jag inte testat, så ska hämta ut den så kör de in den efter förlossningen. Bad även om att få prata med någon, har en tid till en kurator på fredag, sen får vi se om vi hittar en samtalsform som passar mig. Jag vet liksom att jag har allvarliga problem med mig själv, och att om jag inte får hjälp kommer jag inte bli speciellt gammal. Men jag har problem med att få psyktanterna att förstå det. Jag ger ett så snällt och oskyldigt intryck, och tycker inte om att prata om mina mörka tankar, så det är svårt för dom att se nåt fel på mig. Jag har en förmåga att sitta o le o förtränga saker, samtidigt som jag pratar om dom. Det känns liksom som om jag pratar om nåt annat. O det gör väl inte att det jag säger låter speciellt trovärdigt...

Men men vi får se. Jag hoppas att mina mardrömmar försvinner när allt detta är över. Jag kan verkligen inte sova på nätterna... Och katten känner det, hon ligger under  täcket med mig o vakar över mig. Orkar inte ens gå in på mina drömmar och vad de handlar om, det är bara massa död o våld o ångest o massa tjejer med olika psykiska störningar, antingen jagar de mig elr så är jag en av dom och försöker ta livet av mig själv typ.... Nej usche, psychodrömmar. Nu ska jag äta upp min frukost.

Have a nice day,

peace