amnesiia

Jag startade en blogg främst för att kunna vräka av mig. Jag har liksom min pojkvän o de e allt jag har, min bästa tjejkompis bor 10mil bort så hos henne kan man ju inte snacka av sig så ofta som man kanske hade velat. Hade en dagbok innan men den läste baby hela jävla tiden. Respektlöst.. Men det var vad jag hade förväntat mig om jag ska va ärlig. Men iallafall, min blogg är min dagbok. Ibland skriver jag om hur jag mår, ibland blir det framtidstankar, ibland nostalgi och ibland bara en summering av dagen. Självklart uppskattar jag kommentarer och läsare, annars hade jag ju aldrig startat en blogg! Men folk som dömer en och uttalar sig om saker de inte vet? Det klarar jag mig utan.

Är det något jag gör som ni vill ifrågasätta, som ni ogillar elr gillar, elr whatever bara skriv det! Men ha inte massa förutfattade meningar. Alla har rätt till sina åsikter, men åsikter och fördomar e inte samma sak.

Jag vaknade i morse av att jag grät... jag grät och grät och kunde inte sluta. Det var graviditeten som gjorde sig påmind. Helst av allt hade jag ju bara fått tillbaka mitt gamla jobb, skaffat mig en lägenhet och behållt barnet. Men så lätt är det inte. Och jag tänker inte föda ett barn och ge den samma tuffa uppväxt som jag hade, aldrig i livet. Jag tänker inte föda barn innan jag har mina gymnasiebetyg, när jag bor på tio kvadrat och inte har resurser till att försörja mig själv med mat en hel månad.

Jag har tänkt på detta mer än ni tror, har spenderat många sömnlösa nätter till att väga för- och nackdelar. Men det går helt enkelt inte nu, jag kan inte ha ett barn nu. Så nu, när beslutet om abort är taget, vill jag inte tänka på det mer. Jag vill bara få det gjort och gå vidare. Varför plåga sig själv mer än nödvändigt?

Btw, ni hade väl klagat ännu mer om hur olämplig mamma jag hade varit om jag hade bestämt mig för o behålla de? Rätta mig om jag har fel.

Så nu ska jag röka min morgongräsare och komma på andra tankar.

Peace